Min son spelar innebandy och är ofta uttagen till tävlingarna. Han var med på Storverta Cupen för någon helg sedan och gjorde väldigt bra ifrån sig som Forvard. Han var en av målgörarna. En envis kille som inte vet vad trötthet är. Killarna spelade sent på kvällen sista dagen. Matchen började 21:20. Ändå presterade dem så bra. Dem ger sig inte, trots att de ibland ligger i underläge. Skön inställning, för då slås de inte ned av lite motgångar. Men jäklar vad dem kan vara arga i omklädningsrummet om dem förlorat någon match.
Båda barnen har lärt sig tidigt att inget kommer gratis till en, man måste jobba och det hårt för att få något. Båda var försenade i språkutvecklingen. Men dem har kämpat sig förbi problemen och även lärt sig mer, än vad som förväntas av deras årgång. Så kämparglöden finns där. Men ibland förstår jag dem när motgångarna känns för tuffa, att dem inte vill vara med. Men någon dags vila, så vips då är dem på benen igen och kämpar.
Men jag undrar om kämparandan hade funnits där om det inte kommit inspiration ifrån både mig och min fru. Båda har stött och kämpat för barnen. Barnen var en av de största anledningarna till varför jag engagerade mig politiskt. Så dem har väl sett att det går att påverka, även för vanliga människor som oss.
Nu ska jag titta vad som ska bjudas på till middag. Vi hörs vid nästa inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar