Läser i svd.se under brännpunkt skriven av FN-förbundets ordförande att EU:s stridsgrupper där en av grupperna är Nordic Battle Group inte används. Trots att det finns gott om krishärdar att sätta in dessa grupper hos.
Jag måste delvis hålla med skribenten om att det är fel att en så pass dyr stridsgrupp inte används som det är tänkt. Men inser samtidigt att en Internvention kan leda fram till oönskat resultat. Så det är nog väldigt knivigt att sitta i Brûssel och fatta besluten om vart dessa stridsgrupper ska sättas in.
Det kan ju inte vara meningen att NBG enbart ska användas för att täcka upp Utlandsstyrkan. Då finns det ju risk att dessa soldater som övat i 1,5 år och sedan hamnar i Afghanistan kan ha en viss tendens att provocera fram våld. För att få ur sig sin frustration efter att ha väntat i 1,5 år på att något ska hända. Medans det samtidigt måste sägas att grupperna med all säkerhet har svetsats samman ordentligt och prövats för att klara av krissituationer. För när man väl är ute i verkligheten så gäller det att kunna lita på sina kamrater till 120 %.
Det skiljer sig ifrån dem gångar jag själv åkt på Utlandstjänst. Första gången var 93/94 till Libanon. Då ryckte vi in i september och övade i 2 veckor innan avfärd. Det innebar att sammansvetsningen av gruppen utelämnades till att ske i skarpt läge.
Nästa gång jag åkte iväg var 2005, då jag började med att lösa en vakans. Det innebar att jag enbart fick 1 veckas utbildning innan avfärd. Medan övriga teamet som skulle åka ned senare övade i två månader. När jag kom ned så skulle en ny gruppbildning ske med dem som var på plats. Samt sätta mig in i mina uppgifter som Ekonomichef. Implementera nytt affärssystem på plats. Det gick bra, men man kände sig ändå som en utböling då övriga gänget varit på plats i 4 månader. Jag fick tllbringa 2 månader med dem, innan dem avlöstes av gänget som jag gick utbildning tillsammans med i Sverige. Då skulle jag på nytt börja fogas samman med dem som anlänt, dem kände ju varandra ifrån Livgardet. Mig hade dem enbart sett flyktigt under min utbildnings vecka. Min fördel var att jag redan kände området och rutinerna på plats.
Svenskarna var utspridda över stor del av landet. Men främst två grupperinggar förekom. Dem som hade sin huvudbas i Mazar-e-Sharif och vi som var stationerade i Kabul. Det var ett hästjobb att jobba så det inte blev någon vi-och-ni känsla.
Med andra ord så kan det vara bra att använda stridsgrupperna till vad de är tänkta att vara dedikerade till. Och låta utlandsstyrkan fyllas på med soldater ifrån NBG som vill och visat sig klara uppgiften.
EU-skulle t.ex. nu med de uppror som sker i Tunis kunna sätta in stridsgrupp för att dämpa oroligheterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar