Upptäckte i förrgår att hunden fått något i nacken. Tittade närmare och såg att det var ett öppet sår. Det såg nästan ut som rävskabb, ringde därför igår till vetrinären och bokade tid.
I förmiddags var jag till vetrinären med hunden. Som tur är så var det inte rävskabb. Eller som vetrinären sade, det hade varit enklare att behandla rävskabben än att påbörja denna undersökning och ta reda på vad det är hon lider av. Men min lilla gumma är en riktig tuffing, hon klagar inte trots att schäfrar brukar göra det väldigt ljudligt.
Jag har listat ut att hunden enbart beklagar sig då andra finns inom hörhåll. Då tar hon i för kung och fosterland med klagandet. Folk tror att jag misshandlar hunden. Har blivit anmäld någon gång, för att hunden tjutit och jag har inte ens petat på hunden. Utan enbart sagt ifrån. Hon är nästan som ett uststuderat barn. Visst måste man vara tuff emot henne, men inte med våld. Hon kommer ifrån Försvarsmakten och är uppväxt i en av dem tuffaste kullarna som Försvaret haft. Vi fick henne för att höfterna inte skulle hålla att jobba inom Försvaret eller Polisen.
Hunden som är med mig hela dagarna har präglats mycket av mig. Tyvärr har det ledit till att hon blivit en enmans hund. Det vill säga, till 98 % lyder hon mig. Medans övriga familjen åtlyds till kanske 40 %. Så jag har två procent kvar att jobba med. Medans familjen troligtvis inte kommer att få bättre åtlydnad ifrån henne. Då det enbart är jag som tagit den rejäla fighten som behövs. Den gången var det våld involverat, men ifrån båda hållen. Hon trodde att det var hon som bestämde och gjorde som alfahundarna brukar göra. Tillrättavisa med att nypa till. Det kunde inte jag acceptera utan svarade med att bita tillbaka. Vi brottades och bets nog i närmare en timme innan hon gav upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar